tisdag va?

Jag har tidigare märkt att mina läsare skjuter lite i höjden när jag skrivit om saker som bröstoperationer, mobbning och alopecia och nu även när jag skrivit om hur kasst jag mår. Kanske har en business där i någonstans? Hehehehe.

Idag har jag jobbat, sedan skulle jag till skolan men den där lilla "vilostunden" jag tänkte ta på vad som egentligen är lunchrasten, tog lite längre tid än väntat och jag var vaken typ halv fem igen på eftermiddagen. Jag antar att det är så det är ibland dock.

På kvällen drog jag till Netto med mamma, tanken var att jag skulle köpa mig kvällsmat men det slutade med att mamma och pappa fyllde på mitt matförråd väl för en månad framöver. Dessutom kom min lillebror förbi med sitt gymkort som han överlåtit till mig resten av sin bindningstid, som han dessutom betalar åt mig nu. What? "Jag tänkte att du kanske skulle bli lite piggare av att röra lite på dig och så", sade han. Dör lite inombords, finaste lillebrodern som existerar tror jag. Finaste familjen. Orkar inte. 

Här är en gif på mig och Lurving och mina skitstökiga hall. Okej, tack för mig.

 

Puss till er

Puss till alla som hört av sig till mig med stöttande ord och omtanke! Det gör så jävla mycket att känna sig brydd om, även om jag inte ens vet själv helt säkert vad det är som gör mig så nere. ♥ 


 

Vill typ gråta

För att jag är 22 år gammal och fortfarande väntar på att mitt liv ska ta fart, eller ens börja.
För att jag bor i den äckligaste lägenheten i hela staden.
För att jag satt käppar i mina egna hjul sedan dagen jag blev 18.
För att jag inte kan prata med någon på riktigt för att jag aldrig vill att någon ska ha något att hålla emot mig.
För att jag heller inte kan be om hjälp, för att jag själv inte anser att jag förtjänar den.
För att jag är rädd för att vakna upp och inse att mitt liv redan är över.
För att jag aldrig tillåtit mig själv att verkligen bara må bra.
För att jag helt ärligt inte tror att jag kommer leva ett normallångt liv.
För att jag inte känner mig hemma innanför min egen dörr.
För att jag vill för mycket för att ens orka bry mig.

Helggg

Sååå, i fredags jobbade exakt samma timmar som skolan pågick, men direkt efter jobbet så drog jag hem och hämtade en tårta jag slängt ihop under torsdagskvällen eftersom jag idiotiskt nog lovade några av min konstkollegor just en sådan förra veckan.

På kvällen drog vi ut några stycken till kåren i Skövde, trots att jag tidigare i somras lovade mig själv att aldrig återvända. Som krydda på JUST det där mos-löftet höll jag på att nekas inträde för att min legitimation var en månad gammal. Ironin i att inte komma in på 18års-klubb när man jobbar på systembolaget. Heh. Det löste sig i alla fall och det blev en kult kväll till slut.

Igår jobbade jag igen och bar stolt upp ena halvan av håret som dagen innan hade sprayats rosa i kombination med lite glitterrester runt ögonen. Space hooker for the win. Efter jobbet drog jag upp till Pontus och typ bara chillade där med honom och idag väcktes jag med köttbullar och makaroner på sängen. 

Nu ligger jag i min säng med solglasögonen på mig för att mina vanliga glasögon är borttappade och linserna skaver och jag har inte bokat ny tid hos optikern ännu. Therefor, solglasögon med styrka på.


Ganska random bildkollage där enbart tre av fem bilder faktiskt är från helgen. Gissa vilka?

Svartvitt x 2

Jag har färgat håret. Fast svart och vitt räknas knappt som färger men ni fattar vad jag menar. Note to self; chilla på livet när du har obegränsad tillgång till silverschampo eller andra produkter innehållande violett eller pärl-pigment, oki?

VARNING FÖR SKITSTOR BILD


Akrylfärg på handen, hehehehhe. Och munsår. Tyst.


Det andra, lite mer viktiga svartvita för dagen är det här;

 
Såg tillsammans med barnets tillhörande mor, Miranda, den här lilla pluppen idag. Så fet känsla, så otroligt fint och jag är så jävla stolt att jag får vara med på min äldsta väns största resa typ! 

Jag fick såklart behålla en av ultraljudsbilderna och den kanske eventuellt redan står inramad i fönstret. 

(Ska fortfarande skriva om bröllopet men väntar fortfarande på att kunna lägga vantarna på lite fina bilder så jag kan skriva ett KULT inlägg och inte ett okult.)
 

Två konstiga känslor

När man slumrar till lite och egentligen inte kan lista ut under exakt hur pass lång tid du sovit, men tillräckligt länge för att drömma om gamla vänner. Under tiden man återinfinner sig i verkligheten tar det en stund innan man kommer ihåg att det just är gamla vänner och varför, men är osäker på hur man känner kring just det.

När man tappar bort sig lite i tankarna och kommer på sig själv med just det, inser vad man tänkte på och fylls av värme och någon sorts studsande känsla i bröstet. Den där upptäckten, att just det som cirkulerade i tankarna innan jag tvingar mig själv att sluta dagdrömma, är något som gör mig lycklig utan att jag kanske förstått det innan.




Två olika känslor jag reflekterat över under dagen, och vi är bara halvvägs igenom den typ. En lite jobbig och en jag önskar att jag kunde känna oftare, eller i alla fall uppmärksamma oftare. Jag kan inte låta bli att undra om den där känslan kanske alltid finns där när vi drömmer fina drömmar eller dagdrömmer, utan att vi tänker på det. 






Drunknar

Jag vet ärligt talat inte om jag orkar ett år med något som, för varenda sekund spenderad, totalt tömmer mig på all min energi och därigenom allt jag är, till skillnad från föregående år där det enda jag utsattes för var total lycka.

Jag har använt min röst

Idag är  det många som klär upp sig lite extra och sådär, för att liksom fira demokratin. Jag tycker det är fint. Jag valde dock  att gå till vallokalen iklädd kortkort kjol och struntade i BH:n. Subtilt eller inte spelar inte så stor roll, det var hur jag valde att fira min del i vårat demokratiska samhälle. 

Så jag har röstat nu, och känslan när man tackar för sig och lämnar lokalen påminner om känslan man får när man åstadkommit något typ. Det känns fint. Är fett skraj att den känslan slås ut av besvikelse eller ren panik ikväll men jag tänker förutsätta att allt går skitbra tills motsatsen är bevisad.

Nu ska jag fortsätta spendera resten av dagen i sängen med min håriga mjau.


Jag ska skriva ett grymt bra inlägg om min systers bröllop så fort jag lokaliserat min systemkamera så att jag kan visa lite bilder i samma veva. Så hold your tits tills vidare, liksom. 

En liten pytteupdate

 
Glömmer givetvis alltid att förnya domänen. Kanske borda köpa upp den för några år framåt just to be sure, liksom.


Är det någon som undrar what's up? Yes, jag har blivit lite som Ylva i PH you know, blandar engelska med swedish. Det är sick ballt. 

Jag ligger för tillfället med en påse från Hemmakväll, vilket är föga förvånande då jag i söndags övertalade min pojkvän att det var sista gången på ett jävla tag som planerade söt-intag skulle förekomma. Jag ljög. Jag har ätit skräp i olika former varenda dag sedan sist vi jag umgicks med min pojkvän. Om någon undrar så är det tre dagar sedan nu. Kanske inte så lång tid ifrån varandra, men desto mer tid för en diabetiker att missköta sig. 

Önskar att jag kunde känna den där "jag är tjock så sluta ät föralltid"-skammen vid fler tillfällen än enbart när jag är med honom eller någon annan som jag inte har blodsband till. Och jag vill bara påpeka följan
de; neeeeej min pojkvän får mig inte att känna mig som världens vidrigaste, det står jag för helt själv. Och nej, ja
g älskar mat så kommer aldrig sluta med det igen heller, men det vore ju gött om det fanns ett lock på foderluckan ibland liksom.
Kanske är det någon som undrar vad all self-pity kommer ifrån? Alltså, jag skulle inte kalla det för pity, även om jag har full förståelse för om det är så det framkommer i skriven text. Svaret är i alla fall att jag just nu 
befinner mig i vad jag skulle vilja kalla för en mindre bekväm fysisk form. Jag fullkomligt vantrivs i min hårfärg, min tråkiga fula bruna. Missförstå mig rätt - jag gör det för min systers skull och hennes bröllop och det finns inget som gör mig gladare, men jag avskyr att se så jävla normal ut. Avskyr det verkligen. Fy.

Men åh andra sidan, det nalkas bröllop! Det kommer alldeles garanterat bli en fantastisk upplevelse även om jag inte kommer kunna slappna av och njuta till fullo förren min solosång är avklarad. Lyckligtvis sker den ju i kyrkan och inte längre in på dagen så jag kan kanske på något sätt relatera till Nathalie och Per - andas ut efter ceremonin liksom. He-he-he.

Alltså, nu måste jag sova. Egentligen kunde jag babblat på om mer men jag kände mest för att spy ut min något hatiska självbild för någon mer än min mor typ.

Jag kanske skriver någon gång, igen.


(Bilden lade jag upp mest för att mina ben faktiskt är oklanderliga och det är nog det enda på min kropp som aldrig sviker. Det är liksom viktigt att alltid hitta något positivt i allt, tycker jag. Däremot lär bilden fucka upp inlägget så ignorera den om ni tänker vara bittra nu,okej?)
 

Pride

Ännu en stor tavla som i själva verket faktiskt är skitstor. Kommer inte ihåg exakt men ca 180 hög kanske? Ska man komma ihåg exakta mått på sina verk? Är det ett krav?

Hur som haver står denna hemma hos mina föräldrar som numera är stolta ägare och som planerar att pryda en vägg med denna målning inom en snar framtid. Hoppas jag.

Glömma bör man ej att mina målningar givetvis gör sig bäst i verkliga livet så åk hem till mitt barndomshem och beskåda. Do it. 

I said "do it".

 

Mitt käraste alster, Miranda.

Jag kan inte riktigt låta bli att visa upp detta alster heller. Många har sett den här in progress här i bloggen men det slutgiltiga resultatet har jag hållit lite på. Det här är en ganska stor målning, ca 90 x90 i storlek och mitt livs musa har ställt upp som modell. 

Den kärleken jag känner för den här kvinnan känner jag för min målning nästan lika mycket, dels för att det är den första riktiga målningen jag någonsin färdigställt och för att motivet tillhör just henne.

Sedan gillar ju faktiskt alla ett par goa tits också.

 

Konstigt, faktiskt

Att jag precis nu insåg att jag inte uppdaterat min fyndigt döpta kategory "Fartsy Art" på länge. Men jag fixar det.

Den här har säkerligen skymtats på lite bilder både här och på instagram men här är den så gott som den kan beskådas utan att vara i verkliga livet. 

Det här var inget tidskrävande verk på något sätt, men det i sig bidrog till en del charm, tycker jag, som efter nästan ett halvår nu lärt mig se den på ett annat sätt. Och lite kul att se på, det är den faktiskt.

I alla fall; 

 
 

En sådan där dag

Lugnt på jobbet - spara in några timmar. Yay, tänkte jag, då kan ju jag använda de där extra timmarna på dagen till lite sådant där som skulle gjorts färdigt helst igår.

Vad gör jag? Jag går istället hem, äter mat och däckar i sängen i två timmar efter att ha sagt till mamma att jag bara skulle ta en "tupplur". 



På tal om lite annat;

 

Ett tappert försök till att ta bloggandet på allvar

Hej bloggen idag har jag gjort saker och det var kul hehehehe 

här är dagens outfit

 

Misslyckades

Okej, ett ganska bra exempel på att jag misslyckats med att använda min lediga dag så effektivt som möjligt är när jag lyckas göra klart ögonbrynen och kommer på att det vore skoj att sminka mig istället för.. allt annat.

Tur att jag har en sak kvar som jag inte kan misslyckas med så att jag åtminstone klarade två saker på listan. Bättre än ingen! 

Här har vi en firar-gif i alla fall, skitglad att ögonbrynen nu nästan ser likadana ut och numera är just två stycken istället för ett. 


Vet att jag visar alldeles för lite hud, men min mamma läser den här bloggen. Tror jag.

Idag ska jag göra saker

Typ som att noppa klart mina ögonbryn eftersom jag bara tog hand om ett igår. 

Inte äta massa skit i onödan.

Städa lite.

Skriva vidare medans jag fortfarande har eld i räva.

Träffa Malin och planera saker.



Så, nu har jag gjort en sådan där cool lista. Läs den och häpna över min förmåga att veta vad jag borde göra men ändå inte kommer göra i slutändan. (Inte fan kommer jag städa i alla fall.)

(Ögonbrynet är också tveksamt att jag tar tag i.)

Bästa Stasia

Anastasia hackade sig in på min blogg och re-designade hela skiten nästan. Det syns nog. Det resulterade i att jag känner mig lite mer motiverad att blogga igen, så det kanske händer.

Efter att allt omkring har lagt sig lite, eller innan. Vi får se. 

Dagen typ

Ett lamt blogginlägg bara för att jag känner att jag måste.

Idag har jag sett två filmer på netflix, ätit lunch och har "middag" on the stove så att säga. Rensat avloppsbrunnen på toaletten och mellan filmerna har min spellista på fyra låtar, däribland en låt av One Direction, gått på repeat. 

Vad har ni andra gjort idag? Nej just det, får inget svar ändå.

Puss.

Min dag i ett nötskal, typ.

 


Saker flyter inte på riktigt.
 

Lovely London

Jag inser att jag inte har uppdaterat något om London, vilket kanske går hand i hand med att jag typ inte uppdaterat alls. Jag tänkte lösa London-biten nu, i alla fall.

Åkte dit på en söndag, med Pontus och hans fina familj och fick uppleva hur det var att åka med en stor familj och ha ett ganska händelserikt och späckat schema. Typ det  första vi gjorde när vi kom till London var att dra till Madame Toussauds, vilket blev andra gången för mig, men det gjorde verkligen ingenting. Det är visserligen lite halvjobbigt när det är fullspäckat med folk, fokusering blir klurgt då med tanke på att jag redan sett allting en gång innan. Men lite halvbuttert men positivt kämpade jag mig igenom det men hoppade över skräckkällaren eftersom min blodsocker inte gärna skulle jävlas med den dagen, haha. 

På måndagen åkte vi till Warner Bros fasta Harry Potter-utställning. Omfg. Jag hade inte ashöga förväntningar eftersom jag hellre blir positivt överraskad än besviken, men det var så mycket wow att jag nästan smällde av. Jag skämdes för en stund över hur jag under de senaste åren låtit min nördpersonlighet förgås, men skakade av mig det när jag på ett par minuter re-chargade och went full geek, sedan dök jag typ in i magin. Jag vandrade tyvärr omkring där inne mest för mig själv och trots att jag kanske förväntat mig en asromantisk och mysig stund med Pontus så gjorde det väl kanske egentlgen inte så mycket. Jag kunde stå och dra mig lite var jag ville och där hade jag nog inte velat att något alls skulle distrahera eller störa mig, lika lite som jag egentligen ville åka därifrån.

Tisdagen ägnades åt en grym turistdag typ, London Dungeons, Tower of London och på kvällen så vi musikalen The Lion King. Alla tre var otroliga upplevelse, men musikalen tog tveklöst priset. Som en sucker för musik och otroligt lätt för att bli berörd lipade jag omedelbart under inledningen, haha. 

En ganska kort och fort sammanfattning av London-resan kan jag avrunda med att jag och Pontus tog en halvdag för oss själva på onsdagen innan vi reste hem på eftermiddagen. Vi drog till en brädspelsbutik några kilometer ifrån oxford street och sedan till just oxford street för lite shopping på Primark, sedan lunch på ett helt grymt burritoställe och en snabb visit på Forever 21. 

Jag är overall så sjukt nöjd med resan och känner en sådan otrolig tacksamhet till mina svärföräldrar som besitter en otrolig generositet och gästfrihet, utöver att bara vara två väldigt kärleksfulla personer. 





















 

Excuses, excuses

Sitter i sängen i enbart trosor för att min lägenhet är varm. Värmetången ligger för uppvärmning på en handduk bredvid mig för att jag har 1/3 löshår kvar att sätta i. Den här omgången av hårrenovering kan vara tidernas segaste, då jag började i onsdags och fortfarande inte är klar. Trots min utbildning kan jag inte förstå de människor som vill bli blondiner och faktiskt går med på att gå till frisören för en slingning i hätta var tredje månad för att "vara sparsamma med hårkvalitén". Vad fan. 

Jag har vårrullar som jag fick av mamma i ugnen och för att försäkra mig om att slippa städa prioriterar jag att vända ryggen till medans jag väntar på dem. 

Så ser min lördag ut. Tack.

Musikvideo-stjärna!

Just det, en rolig sak som faktiskt hänt idag - The Gloria Story släpper sin senaste video, en hyllning till KISS. Fantastisk låt, fantastiskt band och en fantastisk video. Jag är med på ett hörn eller två, men det är inte det viktiga. 

Vi hade så jävla kul när vi spelade in snuttarna med våra fejs, med läppstift som KISS-referenser och, jaaa, hela jävla grejen var bara så kul. Jag är sjukt tacksam för den här upplevelsen. Yay! Kolla in The Gloria Story här förresten.


Sluta slakta mig

Det är en sådan lång tid sedan en enda person har utsatt mig för något så psykiskt påfrestande att det nästan känns främmande. Kanske är det därför jag fortsätter att finna mig i det, eftersom dumheten eller min naivitet fullkomligt förtränger hur lång vägen tillbaka är när det till slut inte går längre. Jag känner mig förbannad samtidigt som jag mår illa. 

Förbannad är jag för att jag låter mig känna som jag gör för en person som bara ser sig själv. Spenderar sin tid i ett pyttelitet självporträtt med en fet jävla guldram runt. 

Illamåendet beter sig som ett resultat av hur min självbild brutits ner och varenda vaken timma spenderas åt jämföranden, ifrågasättanden och personlig diskriminering. Ett skadebeteende. 


 

Verklighetsflyktmidsommarbirthday

Jag har spenderat min midsommarhelg/födelsedag med min respektives familj. En varm, öppen och härlig familj som sätter köttlighet på vad min uppfattning om mångsidighet är. En av de saker jag uppskattar mest här i livet. Med dessa människor var jag i flera dagar, många mil "hemifrån". En något spontan resa som visade sig vara välbehövlig. Det har resulterat i många insikter, de flesta är visserligen insikter som jag redan en gång kommit fram till, men som uppenbarlig behövde kommas till igen. 

På något sätt får man möjlighet att tänka, trots att man omges av barn och människor som man kanske på något sätt förväntas sätta sig in i lite extra för att lära känna och bjuda bort en uppfattning för dem att skapa sig om mig. Men vad vill jag ge av mig själv? Vilka sidor av mig känns vitala att visa upp och vet jag ens själv hur jag skulle uppfatta någon som mig om jag själv fick den äran att mötas? 

Hemkomsten idag har präglats av funderingar som är ofta förekommande. Kanske mer återkommande, egentligen. Är jag så lättpåverkad att jag faller av stigen ofta och måste hitta tillbaka, eller skapar jag mig nya små avvikande stigar att följa, allt eftersom jag själv växer och förändras?

Den enda slutsatsen för ikväll är att kvicksandseffekten gör sig påmind när ensamheten på kvällarna bjuder in till funderingar. 

Gällande min födelsedag och midsommarafton; jag fick njuta av morgonsång och frukost på sängen, fina gåvor och jag bar en fantastisk klänning samtidigt som jag fick beblanda mig med människor vars härlighet är genuin. Men det var kallt, som fan.

Jävla flummare

Jag är fullproppad av känslor sedan ett tag tillbaka. Jag älskar att vara det. Eller, jag älskar att känna rättare sagt. Även om det många gånger är lugnare att att vara fylld till bredden av lättflytande, lite lätt pärlande känslor, gör det mig inte direkt någonting att det är av annan karaktär för tillfället.

Jag har svårt att urskilja vad det är som ger vad och då kan jag inte heller på ett konstruktivt sätt bearbeta dem. Missförstå mig inte, jag mår bra. Det gör jag verkligen. Jag är positiv och förväntansfull inför i stort sett varenda dag som möter mig när jag vaknar, men jag kan inte skaka av mig den där känslan av att det är nu eller aldrig. Att jag behöver agera men kanske inte nödvändigtvis för egen vinning.

Jag kan inte heller förtrycka den olustiga känslan av frustration, som ett resultat av att personer i min närhet inte förstår att jag alltid vet mer än vad de tror. Människor omkring mig har sedan hela mitt liv haft en förmåga att underskatta min förmåga att se efter, se före och rakt igenom dem.

En annan mindre njutbar känsla är att jag mer eller mindre går och väntar på ett nedfall. Jag vet att saker inom en nära framtid kommer att förändras till vad som för omvärlden antagligen kommer verka vara något negativt. Men inombords har jag ikväll för första gången funnit ro i den tanken. Låt det ske. Helt plötsligt är min avsikt en så liten del i det stora, för jag är inte gjord för att hållas bakbunden och bedövad av något som jag egentligen inte ens är avsedd att vara delaktig i. Jag tror att jag har haft det svårt att komma till ro i detta tankesätt då det här kanske är första gången som jag faktiskt aldrig kunnat förmedla mig själv eller vad jag vill kunna ge. Jag har inte haft tillåtelse att få vara just det utan sakta formats till något som man kan lägga skulden på när misslyckandet är ett faktum. För första gången kommer jag ensam att stå som the bad guy efter en lång tid av propsande på en annan utväg. 

Jag omges för nuvarande av alldeles för mycket ovilja och missunnande. Det är onaturligt för mig, eftersom det är något jag dagligen jobbar med att utesluta i min egen karaktär, något jag jobbat på sedan barnsben. Ibland önskar jag att jag var sådär bedövad och lättmanipulerad som folk omkring mig. Då hade jag sluppit se igenom allihop, alltihop. Hela akten. 

Vad befriande det skulle vara att enbart kunna ägna mig åt min egen lyckas potential. 

Pyttepyttebild
 

such deep many feels

Ensamheten blir extra påtaglig när personen som bör stå mig närmast resonerar tvärtemot mig om någonting som vi gett oss in i gemensamt. Eller när min äldsta vän flyttar 10 mil bort, och vi knappt ses när vi väl är nära varandra igen. När man genom det öppna fönstret hör vänner stå och prata glatt i det fina vädret precis utanför min bostad men avsaknaden av en inbjudan står och slår en i ansiktet, upprepande gånger. 

Någonstans i bakhuvudet påminns jag om hur jag en gång valde av intresse för mitt eget bästa och hur det kanske snart är dags att rannsaka igen. Men det är giftigt att göra ett egoistiskt val, speciellt när folk är vana vid att jag själv prioriterar mitt bästa i andra hand. Den onda cirkeln sluts på något sätt när jag leker med möjligheten att jag kanske själv satt mig i den här situationen. Just för att det är det jag har gjort, prioriterat andra först, varit för enkel att bruka vid behov, satt ett lägre pris på mig själv. Men jag älskar ju den egenskapen hos mig själv, så bör jag verkligen tillåta mig själva att tänka i dessa banor och därigenom nästan placera mig själv i något slags fack för offer?

Kanske är jag bara för odramatisk och genuin för att personer i min omgivning ska se något underhållningsvärde i mig för tillfället, tänker jag. För lite action, typ. Fel sorts crazyness. Kanske för crazy för att alla ska kunna förstå och uppskatta mig. Men jag tycker att jag är skön. Ja, jag är fan fantastisk.


 
Jag vill poängtera för eventuella läsare att detta inte på något sätt är ett "tyck synd om mig"-inlägg, utan mer att jag under en längre tid inte låtit mig själv vädra riktigt. Det var dags nu, helt enkelt. Värt att tilläggas är att jag är otroligt stolt över min karaktär och genomlider gladeligen små perioder av ovanstående sinnesstämning om det är priset jag får betala för att vara mig.