Lovely London

Jag inser att jag inte har uppdaterat något om London, vilket kanske går hand i hand med att jag typ inte uppdaterat alls. Jag tänkte lösa London-biten nu, i alla fall.

Åkte dit på en söndag, med Pontus och hans fina familj och fick uppleva hur det var att åka med en stor familj och ha ett ganska händelserikt och späckat schema. Typ det  första vi gjorde när vi kom till London var att dra till Madame Toussauds, vilket blev andra gången för mig, men det gjorde verkligen ingenting. Det är visserligen lite halvjobbigt när det är fullspäckat med folk, fokusering blir klurgt då med tanke på att jag redan sett allting en gång innan. Men lite halvbuttert men positivt kämpade jag mig igenom det men hoppade över skräckkällaren eftersom min blodsocker inte gärna skulle jävlas med den dagen, haha. 

På måndagen åkte vi till Warner Bros fasta Harry Potter-utställning. Omfg. Jag hade inte ashöga förväntningar eftersom jag hellre blir positivt överraskad än besviken, men det var så mycket wow att jag nästan smällde av. Jag skämdes för en stund över hur jag under de senaste åren låtit min nördpersonlighet förgås, men skakade av mig det när jag på ett par minuter re-chargade och went full geek, sedan dök jag typ in i magin. Jag vandrade tyvärr omkring där inne mest för mig själv och trots att jag kanske förväntat mig en asromantisk och mysig stund med Pontus så gjorde det väl kanske egentlgen inte så mycket. Jag kunde stå och dra mig lite var jag ville och där hade jag nog inte velat att något alls skulle distrahera eller störa mig, lika lite som jag egentligen ville åka därifrån.

Tisdagen ägnades åt en grym turistdag typ, London Dungeons, Tower of London och på kvällen så vi musikalen The Lion King. Alla tre var otroliga upplevelse, men musikalen tog tveklöst priset. Som en sucker för musik och otroligt lätt för att bli berörd lipade jag omedelbart under inledningen, haha. 

En ganska kort och fort sammanfattning av London-resan kan jag avrunda med att jag och Pontus tog en halvdag för oss själva på onsdagen innan vi reste hem på eftermiddagen. Vi drog till en brädspelsbutik några kilometer ifrån oxford street och sedan till just oxford street för lite shopping på Primark, sedan lunch på ett helt grymt burritoställe och en snabb visit på Forever 21. 

Jag är overall så sjukt nöjd med resan och känner en sådan otrolig tacksamhet till mina svärföräldrar som besitter en otrolig generositet och gästfrihet, utöver att bara vara två väldigt kärleksfulla personer. 





















 

Excuses, excuses

Sitter i sängen i enbart trosor för att min lägenhet är varm. Värmetången ligger för uppvärmning på en handduk bredvid mig för att jag har 1/3 löshår kvar att sätta i. Den här omgången av hårrenovering kan vara tidernas segaste, då jag började i onsdags och fortfarande inte är klar. Trots min utbildning kan jag inte förstå de människor som vill bli blondiner och faktiskt går med på att gå till frisören för en slingning i hätta var tredje månad för att "vara sparsamma med hårkvalitén". Vad fan. 

Jag har vårrullar som jag fick av mamma i ugnen och för att försäkra mig om att slippa städa prioriterar jag att vända ryggen till medans jag väntar på dem. 

Så ser min lördag ut. Tack.

Musikvideo-stjärna!

Just det, en rolig sak som faktiskt hänt idag - The Gloria Story släpper sin senaste video, en hyllning till KISS. Fantastisk låt, fantastiskt band och en fantastisk video. Jag är med på ett hörn eller två, men det är inte det viktiga. 

Vi hade så jävla kul när vi spelade in snuttarna med våra fejs, med läppstift som KISS-referenser och, jaaa, hela jävla grejen var bara så kul. Jag är sjukt tacksam för den här upplevelsen. Yay! Kolla in The Gloria Story här förresten.



Sluta slakta mig

Det är en sådan lång tid sedan en enda person har utsatt mig för något så psykiskt påfrestande att det nästan känns främmande. Kanske är det därför jag fortsätter att finna mig i det, eftersom dumheten eller min naivitet fullkomligt förtränger hur lång vägen tillbaka är när det till slut inte går längre. Jag känner mig förbannad samtidigt som jag mår illa. 

Förbannad är jag för att jag låter mig känna som jag gör för en person som bara ser sig själv. Spenderar sin tid i ett pyttelitet självporträtt med en fet jävla guldram runt. 

Illamåendet beter sig som ett resultat av hur min självbild brutits ner och varenda vaken timma spenderas åt jämföranden, ifrågasättanden och personlig diskriminering. Ett skadebeteende. 


 

Verklighetsflyktmidsommarbirthday

Jag har spenderat min midsommarhelg/födelsedag med min respektives familj. En varm, öppen och härlig familj som sätter köttlighet på vad min uppfattning om mångsidighet är. En av de saker jag uppskattar mest här i livet. Med dessa människor var jag i flera dagar, många mil "hemifrån". En något spontan resa som visade sig vara välbehövlig. Det har resulterat i många insikter, de flesta är visserligen insikter som jag redan en gång kommit fram till, men som uppenbarlig behövde kommas till igen. 

På något sätt får man möjlighet att tänka, trots att man omges av barn och människor som man kanske på något sätt förväntas sätta sig in i lite extra för att lära känna och bjuda bort en uppfattning för dem att skapa sig om mig. Men vad vill jag ge av mig själv? Vilka sidor av mig känns vitala att visa upp och vet jag ens själv hur jag skulle uppfatta någon som mig om jag själv fick den äran att mötas? 

Hemkomsten idag har präglats av funderingar som är ofta förekommande. Kanske mer återkommande, egentligen. Är jag så lättpåverkad att jag faller av stigen ofta och måste hitta tillbaka, eller skapar jag mig nya små avvikande stigar att följa, allt eftersom jag själv växer och förändras?

Den enda slutsatsen för ikväll är att kvicksandseffekten gör sig påmind när ensamheten på kvällarna bjuder in till funderingar. 

Gällande min födelsedag och midsommarafton; jag fick njuta av morgonsång och frukost på sängen, fina gåvor och jag bar en fantastisk klänning samtidigt som jag fick beblanda mig med människor vars härlighet är genuin. Men det var kallt, som fan.

Jävla flummare

Jag är fullproppad av känslor sedan ett tag tillbaka. Jag älskar att vara det. Eller, jag älskar att känna rättare sagt. Även om det många gånger är lugnare att att vara fylld till bredden av lättflytande, lite lätt pärlande känslor, gör det mig inte direkt någonting att det är av annan karaktär för tillfället.

Jag har svårt att urskilja vad det är som ger vad och då kan jag inte heller på ett konstruktivt sätt bearbeta dem. Missförstå mig inte, jag mår bra. Det gör jag verkligen. Jag är positiv och förväntansfull inför i stort sett varenda dag som möter mig när jag vaknar, men jag kan inte skaka av mig den där känslan av att det är nu eller aldrig. Att jag behöver agera men kanske inte nödvändigtvis för egen vinning.

Jag kan inte heller förtrycka den olustiga känslan av frustration, som ett resultat av att personer i min närhet inte förstår att jag alltid vet mer än vad de tror. Människor omkring mig har sedan hela mitt liv haft en förmåga att underskatta min förmåga att se efter, se före och rakt igenom dem.

En annan mindre njutbar känsla är att jag mer eller mindre går och väntar på ett nedfall. Jag vet att saker inom en nära framtid kommer att förändras till vad som för omvärlden antagligen kommer verka vara något negativt. Men inombords har jag ikväll för första gången funnit ro i den tanken. Låt det ske. Helt plötsligt är min avsikt en så liten del i det stora, för jag är inte gjord för att hållas bakbunden och bedövad av något som jag egentligen inte ens är avsedd att vara delaktig i. Jag tror att jag har haft det svårt att komma till ro i detta tankesätt då det här kanske är första gången som jag faktiskt aldrig kunnat förmedla mig själv eller vad jag vill kunna ge. Jag har inte haft tillåtelse att få vara just det utan sakta formats till något som man kan lägga skulden på när misslyckandet är ett faktum. För första gången kommer jag ensam att stå som the bad guy efter en lång tid av propsande på en annan utväg. 

Jag omges för nuvarande av alldeles för mycket ovilja och missunnande. Det är onaturligt för mig, eftersom det är något jag dagligen jobbar med att utesluta i min egen karaktär, något jag jobbat på sedan barnsben. Ibland önskar jag att jag var sådär bedövad och lättmanipulerad som folk omkring mig. Då hade jag sluppit se igenom allihop, alltihop. Hela akten. 

Vad befriande det skulle vara att enbart kunna ägna mig åt min egen lyckas potential. 

Pyttepyttebild
 

such deep many feels

Ensamheten blir extra påtaglig när personen som bör stå mig närmast resonerar tvärtemot mig om någonting som vi gett oss in i gemensamt. Eller när min äldsta vän flyttar 10 mil bort, och vi knappt ses när vi väl är nära varandra igen. När man genom det öppna fönstret hör vänner stå och prata glatt i det fina vädret precis utanför min bostad men avsaknaden av en inbjudan står och slår en i ansiktet, upprepande gånger. 

Någonstans i bakhuvudet påminns jag om hur jag en gång valde av intresse för mitt eget bästa och hur det kanske snart är dags att rannsaka igen. Men det är giftigt att göra ett egoistiskt val, speciellt när folk är vana vid att jag själv prioriterar mitt bästa i andra hand. Den onda cirkeln sluts på något sätt när jag leker med möjligheten att jag kanske själv satt mig i den här situationen. Just för att det är det jag har gjort, prioriterat andra först, varit för enkel att bruka vid behov, satt ett lägre pris på mig själv. Men jag älskar ju den egenskapen hos mig själv, så bör jag verkligen tillåta mig själva att tänka i dessa banor och därigenom nästan placera mig själv i något slags fack för offer?

Kanske är jag bara för odramatisk och genuin för att personer i min omgivning ska se något underhållningsvärde i mig för tillfället, tänker jag. För lite action, typ. Fel sorts crazyness. Kanske för crazy för att alla ska kunna förstå och uppskatta mig. Men jag tycker att jag är skön. Ja, jag är fan fantastisk.


 
Jag vill poängtera för eventuella läsare att detta inte på något sätt är ett "tyck synd om mig"-inlägg, utan mer att jag under en längre tid inte låtit mig själv vädra riktigt. Det var dags nu, helt enkelt. Värt att tilläggas är att jag är otroligt stolt över min karaktär och genomlider gladeligen små perioder av ovanstående sinnesstämning om det är priset jag får betala för att vara mig. 

kuligt

Imorgon är det fredag, alltså helg. 
Inser att jag har bränt mig på axlarna.
Spände upp min sista målning idag och sista penseldragen är avklarade för den här terminen.

Livet är kuligt.

Blöhlöhlö

För att förenkla detta inlägg så mycket som det bara går tänker jag helt enkelt göra en plus och minus-lista á la spoiled brat.

+ Jag jobbar typ 50% nu, vilket är mer än innan och det är jävligt bra. 
+ Jag kom till insikt om hur jag saknar mitt orangea hår, som i kombination med ett spontant infall resulterade i att jag igår plockade ur löshåret och färgade tillbaka mitt hår till.. ja, orange.
+ Att kolla om The OC från början har inspirerat mig till att börja lyssna på för mig både gammal och ny musik. Mostly emo, men varför förneka en del av sig själv, liksom.

- Jag är stressad över hur mycket jag missar i skolan, eller framförallt hur mycket jag har kvar att göra i skolan innan den slutar.
- Även orolig över om jag blir antagen till ytterligare ett år på sagda skola.
- Känner mig sjukt ensam sedan Miranda flyttade och börjar fundera på om man kan skaffa nya tjenisar i en stad som man är old news i.

Så, what's up med er? 

Inte för att den här har varit med i OC vad jag märkt, ännu, men jag tycker det kan vara kul med lite färg i det här inlägget och för den som vill kan man ju njuta av lite gammal punkrock. Var så goda. 



eh

Känslan när man inte vet om man ska sitta eller ligga för att hela kroppen smärtar, men så inser man att man har skymtat en påse med chokladägg den senaste timmen utan att reagera förren nu. Helt plötsligt tar jag mig upp ur sängen, tillbaka ned i den igen utan problem och dessutom tänker jag för en halvtimme glömma att jag har diabetes. 

Hahahaha

Skrattretande. Jag är hemskt ledsen, men någon toppbloggare kommer det aldrig bli av mig, med tanke på hur otroligt begåvad jag är vad det gäller att helt glömma bort att jag har en blogg. Men jag kan råda bot på eventuellt Gabriella-abstinens genom att berätta om min helg som inledningsvis och avslutningsvis hållit sig välbalanserad och alldeles fantastisk.

Har varit ledig lördag och söndag och den har därför spenderats med ganska många timmar på Känsla med Miranda huvudsakligen men några drop by's av Lukas, Malin, Bim osv. Lördagskvällen och dagen idag har spenderats med Pontus och typ bara massa chill i form utav en strosande promenad över stan och en film och lite sådär. Skönt med andra ord.

Ord imorgon ska jag och Pontus in till Skövde för att ordna pass till honom eftersom hans familj tar med oss till London i Juni. Jaaaaaaharuuu. 

Vad har ni gjort det senaste då? 

Fint ska're va'!


Haft en relativt go' dag. Inledde morgonen med ett jobbpass på systemet, åkte hem och käkade lunch och därefter kom Marie med två av hennes söner förbi för lite klippning. När det var gjort drog jag förbi konstskolan en sväng trots att det är lov (whaaat) och sedan hem till mamma och pappa för att lämna en akvarellmålning jag lovade dem att de skulle få efter min mini-utställning i atriet. 

När jag varit där i typ världens kortaste stund följde jag med min syster till ICA och assisterade hennes shopping lite innan jag cyklade hem för att mer eller mindre precis möta pappa som kom förbi med mitt nya vardagsrumsbord. Alltså, det är en kabeltrumma. Men jag använder det som bord, mest för att jag kan. 

Nu och antagligen resten av kvällen befinner jag mig i hörnet innanför Lurvings katträd, i min stol och skriver både krönikor och artiklar för Hey Sugar och Adoreza. Helt plötsligt blir jag en aning beroende av att tidsplanera och i den utsträckningen detta sker är det bara positivt. Man måste vara lite strukturerad för att kunna njuta av ens spontana sida, kan jag tycka. 

Nu ska jag fortsätta skriva innan jag tar en lång natts sömn med sovmorgon till det, för imorgon jobbar jag eftermiddag. Puss. 

MEN BUHU

Sitter och lipar för att mitt löshår fortfarande inte har kommit och det är så jävla surt med tanke på att jag lider av en tillfällig släng av BDD, typ. Fan.

Och Lurving ger ifrån sig konstiga ljud tills man liksom pekat och dragit med hans nos mot matskålen, så han vet vart den är. Daily routine typ. Ska inte katter ha världens bästa luktsinne? 

Jag får ta min jävla cykel till ICA nu och köpa något att äta. Glömmer bort att jag inte har någon mat hemma ibland. Man blir lite sur och glad samtidigt då. 

Så jävla trött pååååreee

Jag har tröttnat på att känna mig som en gammal tant med käringbesvär. Jag är trött på att se andra tjejer i jeans och undra om inte de tycker det är obehagligt med sömmarna i skrevet. Jag är förbannad över att jag inte fått hjälp med det här på snart sju år och jag slår snart någon på käften om jag för höra att "det är så det är för en diabetiker" en gång till. 

Är det någon som någonsin är problemfri? I sådana fall, varför får aldrig jag vara det? 


Tacka vet jag the good things in life. Oavsett hur otroligt dysfunktionell jag känner mig ibland med sjukdomstämplar och osynliga problem, så är de bra sakerna alldeles för många för att det jobbiga ska väga över. Ta min katt till exempel. Även om han hatar mig lägger han sig hos mig (på mig) och kollar på tv. Det gör mig glad. 

 

Bästa jobbet som finns, det har jaaag!

Ikväll hade vi möte på jobbet. Vilken känsla det är att vara en ordinarie för en gångs skull. Trots mina typ sju år på bryggan kände jag mig aldrig som att jag var det, men på systemet behövdes det inte mer än tre månaders sommarjobb förra året och ett par dagar i mars innan jag erbjöds en tjänst. Shit's finally happening.

Efter ett asbra seriöst möte med massor av olika punkter började alla fem mumsa på charkbrickan jag tidigare var och hämtade på bästa Känsla! Alla var helt hänförda över hur fantastisk den var. Då blir man stolt över att en av sina bästa vänner varit med i den nya uppstarten! Åh vad kul när allt bara går bra, alla är nöjda och glada och det flyter på. Bästa känslan.

Efter mötet skulle jag trampa förbi Ica och cyklar typ rätt på Pontus. Min fina fina Pontus. Sjukt vad tjugo minuter med en person kan få en dag som redan varit helt fantastisk att bli fulländad. Hela jag känner mig fulländad.

Wow, vilken kontrast mellan det här inlägget och det senaste.. Men det är ju bara kul tycker ni. Japp.


Vi drack givetvis lite blandade alkoholfria drycker. Vi vet ju alla vad Systembolaget förespråkar, inte sant? 
 
 

Saker som får mig att helt stänga av

Bara för att jag idag lyckas pricka lite av varje på nedanstående punkter kändes det passande att förtydliga för en del varför jag ibland verkar nere eller introvert. Här har ni en förklaring och också vad det är som gör mig till vad. Vänligen götta er så mycket ni kan i mina besvär. 

Stress/ostrukturerad tillvaro.

Jag är en person som har lätt för att kasta upp för många bollar i luften. När det går bra älskar jag det, då går det liksom verkligen bra. Jag är ostoppbar liksom. Men när det kör ihop sig, blir för mycket vid fel tidpunkt och saker inte klaffar, då sjukanmäler jag mig, stänger av ljudet på mobilen och sitter hellre bara hemma och gör ingenting. Då körs inte ens diskmaskinen, jag går inte ens och lägger mig i sängen utan jag stationeras i soffan där jag är tills det helt enkelt inte är hållbart längre. Jag stannar helt enkelt av alla aktiviteter och bara.. nollställer. 

När kroppen är dum i huvudet.
Min diabetes är en allmänt störande faktor, ligger mitt blodsocker högt blir jag lite efterbliven, men det är liksom saker som tar ännu hårdare på mig. Har jag mensvärk ligger jag i stort sett och vrider mig av krämpor tills kroppen stänger av och jag somnar, och får jag en av mina nu för tiden nästan veckovisa UVI-slängar går jag hellre omkring hemma i en stor tröja och ett par löst sittande underkläder än att till exempel vara bland folk. Annars står jag mig bara på alla tjejer som går omkring med tighta högt sittande byxor och undrar hur fan det inte kan skava i grenen på dem.

Dålig självkänsla.
Det är nästan oundvikligt, minst en gång i veckan vaknar jag som av en käftsmäll och ingenting känns bra eller rätt. Jag är fet, håret är fult, mitt ansikte är tråkigt och har dålig hy och som grädde på moset ser jag ut som en formlös kille. Sådana dagar är det uggs och en så stor tröja som möjligt och eftersom ingenting kan förbättra något med mig någonsin skiter jag till och med i att måla på mina ögonbryn och går istället och hatar mig själv lite inombords.

(Jag inser att detta inlägget kan upplevas som något mörkt och negativt, men jag tycker ändå att jag för det mesta har en positiv attityd när jag skriver annars. Dessutom kanske det här hjälper en del av er att förstå hur jag fungerar och varför jag ibland är som jag är, haha.

Let me live like this. Thank you.





Det skulle garanterat på något sätt medföra kaos om jag skulle ha så mycket pryttlar ståendes framme enbart för dekorativa ändamål men jag bryr mig inte skit. Kattbäden bör ju vara fett do-able. Where do I get one? How can I make one? Omg. 

 

Vill. Ha. Linser.

Bokade tid för linskontroll och grejer för att jag inte längre kan förneka mitt synfel. Thanks genetics, and also, thank you diabetes. 

Men min diabetessköterska tycker jag ska vänta tills mitt hbA1c är lägre för att min syn ortfarande kan förändras tills dess. Det kan ju föklara varför mina glasögon blivit sämre det senaste, men jag vill ha linser nu. Dygnetruntisar helst. 

Seriösa söndagsproblem.

Mvh /glasögonorm


Överseriös kornig bild från förrförra veckan kanske. Ok? 
 

Lyx såhär en lördag

Det är sjukt praktiskt att inte behöva installera varken ljudsystem eller välja musik själv. Det har min granne ordnat åt mig. Än så länge har jag fått lyssna på "Undressed" med Kim Cesarion och just nu går "Do what you want" med Lady Gaga. Undrar vad nästa blir?

Oh life, you

Varit hemma i snart två timmar efter en lugn med hyfsat händelserik dag ändå! Började dagen på jobbet, sedan skolan där jag påbörjade en ny akvarellmålning för att liksom pausa lite på akrylen. Vill ta det lugnt, den är ändå jävligt stor och jag vill inte stressa fram något som har ganska sjysst potential. Låter vettigt, va? Japp.

Efter det var jag hos min diabetessköterska för att bekräfta att min kropp lever. Det gör den. Jag har sänkt mitt hbA1c ännu mer sedan sist obviously eftersom jag skulle varit sämst annars. Nu ligger det på 97 vilket motsavarar 10,3 i det gamla systemet. Inga av er förstår antagligen, men det är i alla fall på väg nedåt även om det fortfarande är högt. Min vikt var samma som förra månaden i alla fall, så jag har inte lyckats lägga på mig mer utan vågen visade några gram mindre än sist. Ja jag vet att det har med bajs och sådant att göra, så tyst.

Nu ska jag spendera resten av dagen med att plugga i alla dess former och se filmen Lovelace, tror jag. Den verkar bra. Man hittar både Adam Brody och James Franco i den, så oavsett om den suger så överlever jag.

Mitt studiematerial för dagen.
 

Trolljägarna

Sitter och kollar på trolljägarna, som är speciellt inriktade på näthat. De tar upp en kille och hans facebooksida där folk tillsammans med honom suttit och spytt galla över bland annat en tjej som blivit våldtagen och anklagas av just sagda kille för att ha ljugit om det.

Trolljägarna konfronterar honom.

Hans facebooksida är nu dränkt i hatkommentarer från människor, istället riktat mot honom. 
 
Alltså fine, karma is a bitch. Men seriöst, är folk dumma i huvudet? En kille blir precis anmäld för förtal osv, de diskuterar näthat. Allt vad det innebär liksom. Folk gör samma sak som han gör, men bara för att han började är det ok, eller? 

"ALLTSÅ DE' VA' JU HAN SOM BÖRJA'!"

Fuck you. Stupid-heads. 


Srsly, u guys?
 
 

Lol

Hej kära bloggis. Idag har jag ätit frukost på Vete & Råg, hälsat på Alexandra på Känsla, varit på jobbet och sagt hej, spelat Diablo, klippt hår, ätit korv och pommes och nu dricker jag pepsi. Med Pontud. Allt, alltså. Vad har ni gjort? 

 

Mamma och pappas flicka

Alltså, mina föräldrar reser ofta och jag är ju en stor tjej nu. Men, trots att de bara är bortresta en vecka den här gången så kan man inte låta bli att känna hur det vrider sig lite i magen när man ser en bild på dem, men brun spänstig hy och ett tillfredställt ansiktsuttryck. Kom hem från Kap Verde nu! Jag vill tvångsgosa med min pappa och bli matad av mamma! Kanske pussa lite på dem båda.. Kanske.

 

Öps

Har faktiskt inte ens loggat in på min blogg de senaste två dagarna, ganska dålig men jag tänker inte skämmas alls! 

Jag har nämligen legat döende i menssmärtor. Yep, I said it. Då har det inte varit första prio att blogga förstår ni. Jag antar att det inte är asspännande att läsa om mens och grejer så jag har liksom uteslutit bloggen när det är vad som varit det enda som rört sig i mitt huvud.

Eftersom ni inte har kunnat läsa något här och därför inte har något att göra, kan ni läsa den senaste artikeln som publicerats för Adoreza. Anastasia har skrivit en fantastisk artikeln om henne och hur det kan vara att vara transsexuell. Grymmare tjej får man fan leta efter.

LÄS HÄR!

Om ni inte har gjort det redan, gilla Adoreza på facebook också! Det blir kul! 

Fuck you Indiska



Fuck you för att jag vill att mitt hem ska se ut som en jävla Indiska-butik och fuck you att jag inte förtjänar att köpa något av det jag dör över på jävligt länge. Har inte ens en hel jävla säng än, men åååh visst fan ska Bella dregla över materialistiska ting. 

:(

Jordgloben, vattenkannan, åååh.